Jag kunde inte gå på pressvisningen av As Tears Go By, Wong Kar Wai:s debutfilm som sent omsider fått svensk biopremiär. Men en Jan Söderkvist på SvD har skrivit en väldigt bra recension om den här. Och nu kommer jag definitivt gå för att se den ändå.
Riktigt bra recension. Skribenten lyckas bland annat fånga många typer av små tankeprocesser som kan vara svåra att ge uttryck för ("old media", de har fortfarande mycket kvar att ge)
För övrigt är SvD:s egensinniga tärningsbetyg (1-6) en väldigt smart avvägning. Åtminstone för film. Om man har sin betygsskala från 1 till 5, som vi har på Bloggywood, får man problem med att vissa filmer måste ges samma betyg samtidigt som de egentligen är på olika nivåer bedömningsmässigt (om ni förstår vad jag menar, inte säker på det). Men 1 till 10 blir i mitt tycke alldeles för många steg i skalan, lite onaturligt och man tvingas ge filmerna väldigt specifika betyg som egentligen är skönsmässiga, godtyckliga. Tio olika betygsnivåer är helt enkelt inte urskiljbara i film anser jag.
Tärningsbetygen verkar istället som en perfekt avvägning. Att 1 är uselt, 2 är hyfsat godkänt men inte mer, och 3 är bra/okej; det är naturliga och nödvändiga nivåer av betyg. Men sedan fattas det egentligen en nivå mellan 4, riktigt bra, och 5, som måste anses betyda perfekt och klockrent (åtminstone rent intuitivt, och det är ju den högsta nivån). Men det är också det enda steg man saknar på skalan , det mellan 4 och full poäng. Något som amerikanerna verkar ha insett med deras skolbetyg från A-F.
På Bloggywood har jag gett flera filmer 4 som förtjänat 5 på en sex-stegs-skala. The Squid and The Whale skulle bli en uppenbar femma. Antagligen skulle också Superman Returns fått en femma. Men X-Men: The Last Stand skulle nog fortsätta att vara en fyra. Och Mission Impossible III skulle ha blivit ett riktigt tough call.
Nu är inte den lilla filmblogg jag skriver för stor nog (ännu!) för att vi ensamma skulle kunna byta till sex steg. Jag tror det skulle bli onödigt förvirrande för läsaren som är van vid 1-5. Och det känns framförallt inte så lockande att plötsligt byta efter ca ett års användning av fem steg (eller, ja, fem stjärnor). Därför tycker jag att 5 steg är den perfekta kompromissen. Med reservation för att jag kan ändra mig utan vidare..
Och helt ärligt, egentligen är inte numeriska betyg motiverade för att betygsätta film eller några som helst konstnärliga verk. Privat brukade jag förut istället dela in filmer i kategorier efter hur mycket de betydde för mig rent känslomässigt (Nördigt till tusen, jag vet). Men numeriska betyg är också en slags kompromiss, en väldigt bra översikt och indikation på recensentens åsikt. Något att hänga upp omdömet på, så att säga.
Andra bloggar om: film, kultur, betyg
